När kompisen Erik hittade Silva i Lomma stod hon på land med en ”Till salu”-skylt fastspikad i fören. Tipset gick vidare till Anders, som åkte ner till Skåne för att titta närmare på den C.G. Pettersson-ritade salongsbåten från 1923. Hem kom han med en fotorulle på 24 bilder – till Viola, som bara en vecka tidigare hade fött parets andra barn. Bilderna visade ett vrak som hade stått på land i omkring 20 år. Trots det blev Silva början på ett av de där båtprojekten som egentligen borde vara omöjliga: sju års renovering, omkring 10 500 arbetstimmar och en familjedröm som till slut återvände till sitt rätta element. I dag är Silva familjens flytande sommarstuga, varsamt renoverad, k-märkt och ett levande kulturarv i ständig rörelse.
Viola och Anders Widström lever efter Veteranbåtsföreningens devis: att värna, vårda och visa. Deras Silva är inte ett museiföremål, inte en båt som står undanstoppad i ett skjul och väntar på bättre tider. Hon är deras flytande sommarstuga, en C.G. Pettersson-ritad salongsbåt från 1923 som fortfarande används så som hon en gång var tänkt att användas.
Varje år sjösätts Silva tidigt, ofta redan i början av april. Premiärturen går gärna till Mariefred för att fira Violas födelsedag, och säsongen avslutas sent, ibland först i november, lagom till Anders födelsedag. Den långa säsongen är möjlig tack vare att Silva vinterförvaras i sitt isolerade hus, där temperaturen hålls på plusgrader, omkring fem grader. Annars skulle träet riskera att skadas av kylan.
Under somrarna är Silva i ständig rörelse. Hon har färdats längs svenska kuster och vattenvägar, till Göteborg, Karlskrona och Höga Kusten, men också till Danmark, Norge och Finland. Ibland är barnen med, de som bokstavligen har vuxit upp ombord, och inom en nära framtid hoppas Viola och Anders att även barnbarnen ska följa med.
Silva väcker uppmärksamhet där hon kommer. I gästhamnar, vid slussar och längs bryggor stannar människor upp. Hon är i ett skick som inom bilvärlden skulle kunna kallas mint condition, men skillnaden är avgörande: Silva är inte bevarad genom att hållas borta från sitt element. Hon är bevarad genom att brukas.
Ett fynd i Lomma
Berättelsen om Viola, Anders och Silva är nästan för bra för att vara sann. Vilken småbarnsfamilj skulle i dag ta sig an renoveringen av en tolv meter lång salongsbåt i trä?
Viola och Anders träffades som unga och gifte sig 1991. Båda var båt- och seglingsintresserade. Anders hade vuxit upp med Beatrice Aurore och hade tidigt fått känna både tjusningen och riskerna med äldre träbåtar. Det unga paret sökte efter en familjebåt, men den här gången skulle det vara en motorbåt.
Tipset om Silva kom från kompisen Erik. Hon stod då på land i Lomma, med en enkel ”Till salu”-skylt fastspikad i fören. Anders åkte ner till Skåne för att titta närmare på båten. Hem kom han med en fotorulle med 24 bilder till Viola, som bara en vecka tidigare hade fött parets andra barn. Hemma fanns också en tvååring.
När bilderna framkallades visade de ett vrak som hade stått på land i omkring 20 år.
Det var, med andra ord, ett lagom projekt för en småbarnsfamilj.
Hösten 1995 svängde en lastbil in på parets tomt på Ekerö. På flaket stod Silva.
Sju år och 10 500 timmar
Vad var det då som fick Viola och Anders att ge sig in i ett projekt som skulle kräva mer än vad de flesta orkar med? Själva pekar de på flera saker. Silva hade en funktionell och ovanligt tilltalande disposition, ”en rak fyra” på 12,60 meter. Hon hade dessutom en intressant historia, komplett ägarlängd och originalritningar som skulle underlätta renoveringen.
Förutsättningarna fanns också. Anders hade köpt sin första skärgårdskryssare redan som 18-åring och hade gått båtbyggarlinjen på Skeppsholmens folkhögskola. Under åren med Silva utbildade han sig dessutom till möbelsnickare i Upplands Väsby.
Ändå var uppgiften enorm.
Renoveringen tog sju år, från 1995 till 2002, och krävde uppskattningsvis 9 000 timmars arbete. Den sista tiden drevs arbetet mer av vilja än av glädje. Men Silva skulle tillbaka till vattnet.
Arbetet började från grunden. Först byttes spanten, där var tredje spant tillverkades i rostfritt stål. Därefter följde bottenstockarna, även de i rostfritt stål. Sedan kom omkring 120 meter bordläggning, en ny köl ur en sju meter lång ekstock på 3,5 ton, för- och akterstäv, akterdäck, motor och drivlina, elsystem och slutligen inredningen.
År 2002, sju år efter fyndet i Lomma, var Silva åter i sjön. Senare har större arbeten fortsatt, bland annat med däck och salongssidor 2007, ytterligare 1 500 timmars arbete, men därefter har det i huvudsak handlat om det som är själva förutsättningen för ett levande flytande kulturarv: kontinuerligt underhåll.
En Petterssonbåt från 1923
Men vad är då Silva för båt?
M/Y Silva ritades av C.G. Pettersson 1923. Ritningarna, med nummer 630 A och B, är signerade i Liljeholmen den 18 april samma år. Hon byggdes i Långedrag hos Landin & Johanssons varv. Beställare och första ägare var G.W. Rundström (1879-1959) i Göteborg, och Silva blev kvar hos familjen Rundström i mer än tre decennier.
Därefter följde flera ägare. Hon såldes till Malmö 1960 och kom sedan att byta ägare flera gånger. Under 1970-talet hamnade hon till slut på land i Lomma. Där blev hon stående, tills Viola och Anders hittade henne drygt två decennier senare.
Ursprungligen hade Silva en Wisconsin bensinsexa på 35 hästkrafter. På det lättdrivna skrov som C.G. Pettersson ritade räckte det långt. I dag har hon en Yanmar diesel på 100 hästkrafter, vilket ger en marschfart på omkring 8 knop och en förbrukning på cirka 0,5 liter per nautisk mil.
Dispositionen är en av båtens stora kvaliteter. Längst fram finns toalett och därefter en kabin med två sovplatser. Den förhöjda styrhytten har motorrum under. Därefter följer pentry och salong med två längsgående soffor och mittbord. En djup och skyddad sittbrunn som rymmer 8 personer och längst akterut finns en akterruff med två kojer. Totalt erbjuder Silva sex sovplatser.
Det är, som en husmäklare skulle ha sagt, en rak fyra, med ljusinsläpp från alla väderstreck med bästa läget.
En tidskapsel i bruk
Silva registrerades hos Motor Yacht Society (MYS) och k-märktes av Sjöhistoriska museet 2012. År 2019 mottog Viola och Anders MYS vandringspris Vandringspollaren. De har också fått ett särskilt erkännande från andra träbåtsägare, bland annat genom Silverpokalen från Bosse och Kickan, ägare till C.G. Pettersson-båten Carla III – en annan båt som räddats från ett till synes hopplöst skick.
Men Silva består inte bara av skrov, motor och vackra linjer. En båt är inte komplett utan sina inventarier och sin historia. Från familjen Rundström, som ägde Silva under hennes första långa period, har Viola och Anders fått delar av Silvas originalporslin från Rörstrand. De har även en helmodell med inredning samt C.G. Petterssons originalritning på vaxad linneduk.
Miljöerna och människorna med anknytning till Silva är också en viktig del av berättelsen. Ett särskilt ögonblick blev när Viola och Anders bjöds in till Brustholmarna, en av de två öar som grosshandlaren G.W. Rundström en gång köpte och som fortfarande finns kvar i familjens ägo. Där fick Silva lägga till vid sin gamla hemmahamn, vid den egna piren, mer än femtio år efter att hon senast lämnat platsen. För Rundströms efterkommande blev det ett återseende med en del av familjens historia – och för Viola och Anders ännu ett exempel på hur en båt kan föra samman människor, platser och minnen över generationer.
Det är sådant som gör Silva till något mer än en välrenoverad båt. Hon är en tidskapsel, men en tidskapsel som fortfarande rör sig genom skärgården.
Att bevara genom att kompromissa
Samtidigt är Silva inget försök att frysa tiden. Viola och Anders har vårdat originaliteten, men också gjort de kompromisser som krävs för att båten ska fungera för en familj i dag.
Under vattenlinjen valde de furu i stället för mahogny, som står emot röta bättre än mahogny. Moderna bekvämligheter som kyl, frys, värmare och varmvattenberedare har dolts bakom luckor och inredning. I fören finns spoltoalett. För att underlätta manövrering i trånga hamnar har Silva fått bogpropeller.
Det handlar inte om att förvanska, utan om att göra fortsatt bruk möjligt. Att komma nära originalskicket och bevara det klassiska uttrycket, men samtidigt skapa en båt som kan användas, älskas och följa med ut på långfärd.
Just där finns en av de viktigaste lärdomarna från Silva. Ett flytande kulturarv överlever inte bara genom att bevaras. Det överlever genom att brukas.
Träbåten som framtidsfråga
Under Veteranbåtsfestivalen i Wasahamnen förs samtalet vidare på Silvas akterdäck. Där, bland andra båtintresserade, blir Silva också en utgångspunkt för större frågor om det flytande kulturarvet.
Hur får vi yngre människor att se möjligheten i de äldre träbåtarna? Hur visar vi att de inte bara är ett ansvar, utan också ett sätt att leva nära vatten, historia, hantverk och natur? Och hur gör vi det utan att romantisera arbetsinsatsen?
Viola och Anders är tydliga. Det räcker inte att köpa en gammal båt. Man måste också ha resurser, kunskap, nätverk och uthållighet. En stor renovering kräver mycket, både ekonomiskt och praktiskt. I Silvas fall uppskattar de att material och externa tjänster har kostat omkring en miljon kronor. Samtidigt konstaterar de att det inte är mycket för att uppfylla en livsdröm. Ett motsvarande fritidshus i skärgården kostar i dag betydligt mer.
När en träbåt väl är i gott skick och underhålls löpande behöver den inte nödvändigtvis kräva mer arbete än en motsvarande båt i plast eller stål. Men trä är ett levande material. Det påverkas av väder, vind, fukt och rörelse. Att bygga inredning i en båt är inte samma sak som att snickra ett möbel. Det vet Anders, som är både båtbyggare och möbelsnickare.
C.G. Petterssons linjer i en ny tid
Silva pekar också framåt. Viola och Anders följer med intresse hur miljötänkandet nu kommer in i veteranbåtsvärlden. Många äldre båtar lämpar sig väl för eldrift. C.G. Pettersson var en mästare på lättdrivna, energieffektiva skrov, ritade för långfärder med måttlig motoreffekt.
Samtidigt är frågan inte enkel. Eldrift kräver laddinfrastruktur, nya tekniska lösningar och genomtänkta installationer. Och för många är motorljudet, lukten av bensin och olja, en del av upplevelsen, en del av känslan av en annan tid.
De stora salongsbåtarna håller på att försvinna, en efter en. I Sverige är priserna ofta låga jämfört med motsvarande båtar i Sydeuropa, men att renovera och vårda dem är kostsamt och kräver kunskap. Just därför är Silva viktig. Hon visar att det går. Inte enkelt, inte snabbt, inte utan uppoffringar – men det går.
På Silvas akterdäck fortsätter samtalet, som om det var meningen redan när C.G. Pettersson drog hennes linjer 1923.
/Martin Prieto Beaulieu
Fakta: M/Y Silva
Konstruktör: C.G. Pettersson
Byggnadsår: 1923
Varv/byggare: Landin & Johansson
Byggnadsort: Långedrag
Skrovmaterial: Mahogny
Längd över allt: 12,60 meter
Bredd: 2,60 meter
Deplacement: cirka 6 ton
Motor: Yanmar diesel, 100 hk
Marschfart: cirka 8 knop
Utmärkelser: K-märkt 2012, MYS:s Vandringspollaren 2019 och MYS:s Silverpokalen 2025
Först registrerad hos MYS: 2012
Ägarlängd
1923–1960: G.W. Rundström, Göteborg
1961–1968: Lars Olsson, Malmö
1969–1970: Jonny Petersson, Calle Bergström och Dennis Olsson, Lomma
1971–1975: Roland Pirrå, Limhamn
1976–1988: Konsortiet Niklas Jonsson, Lomma
1988–1994: Karl Erik Ohlsson, Lund
1995–: Viola och Anders Widström, Ekerö
Boken:
