Lars Lind – den siste skutskepparen på ostkusten?
Lars Lind bär på ett stycke av vårt flytande kulturarv – inte som romantik, utan som minne i händerna, kroppen och språket. Han är en av de sista skutskepparna som levde det liv som idag är historia. Det vi idag kallar kulturarv var för honom bara vardag. Och det är kanske just det som gör hans berättelse så viktig att bevara. Foto: Lars Linds samling
Den 5 januari 1960 kom hans pappa hem och sa: “Nu har jag fixat ett bra jobb åt dig. De behöver en lättmatros”. Foto: Lars Lind
Den 5 januari 1960 kom hans pappa hem och sa: “Nu har jag fixat ett bra jobb åt dig. De behöver en lättmatros”. Foto: Lars Lind

Lars Lind, 82 år, seglar ännu längs ostkusten med sin träskuta Venus. Lasten består av potatis, lök och sill – men det han egentligen fraktar är något större. Med sina seglatser bär han vidare en levande tradition av kustsjöfart som en gång band samman samhällena längs Östersjön.

Pojkdrömmar bland skutorna i Gröndal

Efter muck ringde Lars runt till rederier med skutor. En Johannesson i Karlskrona – “lite pamp där” – erbjöd jobb på Elna från Karlskrona. Hon var Europas sista fyrmastare i fraktfart, byggd 1918 i Danmark, med hjälpmotor och ett imponerande bogspröt. Hon lastade 450 ton. Foto: Lars Lind
Efter muck ringde Lars runt till rederier med skutor. En Johannesson i Karlskrona – “lite pamp där” – erbjöd jobb på Elna från Karlskrona. Hon var Europas sista fyrmastare i fraktfart, byggd 1918 i Danmark, med hjälpmotor och ett imponerande bogspröt. Hon lastade 450 ton. Foto: Lars Lind

Lars Lind föddes 1942 i Stockholm, med varven i Gröndal och Ekensberg som närmaste lekplats. Fadern arbetade som skeppsmäklare och miljön runt varven väckte tidigt hans fascination för fartyg. Som pojke sprang han i hamnarna, pratade med sjöfolk och drömde om ett liv till sjöss. Vid femton års ålder fick han sitt första arbete i Norrköping, men längtan efter skutorna lockade honom snabbt ut på Östersjön.

Från Östersjön till Sydamerika

Efter åren på Jurgen köpte Lars ett eget fartyg i Tyskland – Brummi, 750 ton, 1955 års modell med högsta klass i Germanischer Lloyd. Han betalade 600 000 kontant. Fartyget låg i torrdocka i Wilhemstadt och var i mycket fint skick. Foto: Lars Lind
Efter åren på Jurgen köpte Lars ett eget fartyg i Tyskland – Brummi, 750 ton, 1955 års modell med högsta klass i Germanischer Lloyd. Han betalade 600 000 kontant. Fartyget låg i torrdocka i Wilhemstadt och var i mycket fint skick. Foto: Lars Lind

Som sextonåring mönstrade Lars på Venus från Rockneby, byggd 1882. Det blev början på ett liv som skulle föra honom långt bortom den svenska kusten. Efter ungdomsår på olika segelskutor tjänstgjorde han i Kungliga Flottan, för att sedan fortsätta sin karriär på större fartyg.

Han seglade på Europas sista fyrmastare Elna, arbetade på motorfartyg i Östersjö- och Nordsjötrafik och tog sjöbefälsexamen i Kalmar. Därefter följde många år som styrman på gastankern Nicole i Sydamerika, där han lärde sig navigera mellan Brasilien, Argentina och Chile.

Under 1970- och 80-talen var han skeppare på lastfartyg som Jurgen och Brummi. Med det sistnämnda byggde han till och med upp ett eget litet rederi, med rutter som sträckte sig från Nordsjön till Svarta havet. Hans hustru Pamela följde ofta med som kock och arbetskamrat ombord.

Venus väcks till liv igen

Lars och sin hustru Pamela. De hade träffats 2 maj 1986 i Hull och höll ihop “i synd” fram till 1992, då de gifte sig hos borgmästaren i Hull. Foto: Lars Lind
Lars och sin hustru Pamela. De hade träffats 2 maj 1986 i Hull och höll ihop “i synd” fram till 1992, då de gifte sig hos borgmästaren i Hull. Foto: Lars Lind

Trots åren i internationell sjöfart fanns längtan efter skutorna kvar. 1994 fick Lars möjlighet att köpa tillbaka Venus, samma skuta som han som tonåring först mönstrat på. Hon låg då som vrak i Klintehamn på Gotland, ombyggd till fiskebåt och i dåligt skick.

Med hjälp av vänner och yrkesskickliga hantverkare genomförde han en omfattande restaurering. Bordläggningen byttes, nya däcksbalkar och stöttor sattes in, och däcket lades om. Sommaren 1995 seglade han Venus till Björnö vid Marviken för att färdigställa arbetet.

Potatis, sill – och möten längs kusten

Venus kräver ständig omsorg som den 90-åring hon är. Hon har blivit en självklar del av träbåtshamnen i Valdemarsvik. Besökare kan intyga att de vackra linjerna och ljudet från den danskbyggda tändkulemotorn ständigt lockar till sig intresserade blickar och stora öron. Foto: Martin Prieto Beaulieu
Venus kräver ständig omsorg som den 90-åring hon är. Hon har blivit en självklar del av träbåtshamnen i Valdemarsvik. Besökare kan intyga att de vackra linjerna och ljudet från den danskbyggda tändkulemotorn ständigt lockar till sig intresserade blickar och stora öron. Foto: Martin Prieto Beaulieu

Sedan dess har Venus haft Valdemarsvik som hemmahamn och blivit en välkänd syn i den lokala träbåtshamnen. Varje höst lastar Lars potatis, lök och sill i Mörbylånga på Öland och ger sig ut på sin traditionella rutt längs ostkusten.

I hamnar som Mönsterås, Figeholm, Loftahammar, Tyrislöt, Arkösund, Nävekvarn, Oxelösund och Trosa väntar kunderna på att köpa hans varor direkt från skutan. Ibland fortsätter resan ända till Strängnäs och Mariefred innan färden återvänder mot Öland för en ny last.

Venus är mer än ett transportmedel. Som 90-åring kräver hon ständig omsorg, och ljudet av den danskbyggda tändkulemotorn lockar alltid nyfikna öron när hon lägger till.

Mer än potatis – ett levande kulturarv

Båten är förstås en del av kulturarvet med sina linjer, sin maskin och sin historia. Men ännu viktigare är människan som förstår hur hon ska användas. Lars Lind är inte bara skeppare på en gammal skuta, han är en levande länk till en hel epok av småskalig kustsjöfart som försvunnit ur vardagen men som lever vidare i honom, i hans hantverk och i hans minnen. Foto: Martin Prieto Beaulieu
Båten är förstås en del av kulturarvet med sina linjer, sin maskin och sin historia. Men ännu viktigare är människan som förstår hur hon ska användas. Lars Lind är inte bara skeppare på en gammal skuta, han är en levande länk till en hel epok av småskalig kustsjöfart som försvunnit ur vardagen men som lever vidare i honom, i hans hantverk och i hans minnen. Foto: Martin Prieto Beaulieu

Är det verkligen potatis Lars Lind säljer längs ostkusten? Eller är lasten något mycket större?

Genom Venus för han vidare ett kulturarv som annars riskerar att gå förlorat: kunskapen om skutorna, hantverket ombord och minnena från en tid då småskalig kustsjöfart var självklar i Sverige.

Lars Lind är inte bara skeppare på en gammal träskuta. Han är en levande länk till en epok som försvunnit ur vardagen men som fortfarande kan upplevas – tack vare honom, hans seglingar och hans vilja att hålla traditionen vid liv. Frågan är om han kanske är den allra sista skutskepparen på ostkusten.

/Lars Beckman

(Ordförande i Valdermarsviks Träbåtsförening, styrelseledamot i BHRF)

Lars Lind bär på ett stycke av vårt flytande kulturarv – inte som romantik, utan som minne i händerna, kroppen och språket. Han är en av de sista skutskepparna som levde det liv som idag är historia. Det vi idag kallar kulturarv var för honom bara vardag. Och det är kanske just det som gör hans berättelse så viktig att bevara. Foto: Lars Linds samling
Lars Lind bär på ett stycke av vårt flytande kulturarv – inte som romantik, utan som minne i händerna, kroppen och språket. Han är en av de sista skutskepparna som levde det liv som idag är historia. Det vi idag kallar kulturarv var för honom bara vardag. Och det är kanske just det som gör hans berättelse så viktig att bevara. Foto: Lars Linds samling

Det har skrivits mycket om Lars Lind och skutan Venus – här är ett urval: