Vid sekelskiftet 1800- och 1900-tal var roslagsjakterna oumbärliga för transporter mellan Stockholms skärgård och huvudstaden. Av dessa var vedjakten den största, snabbaste och mest välseglande typen, kapabel att frakta dubbelt sin egen vikt i last. Sofia Linnea, en vedjakt från 1883, representerar en höjdpunkt i denna tradition. Hennes siste skeppare, Werner Grönros, förblev trogen seglet när andra övergick till motorer som ofta skadade skroven.
Efter 63 år under segel avslutades Sofias tid 1946. Hennes sista seglingar dokumenterades av Nordiska museet och inspirerade senare Albert Eskeröd till att skriva en bok. Systervejakten Greta Linnea sjösattes 1921 men mötte ett dystert slut när hon sänktes vid Kvicksund på 1940-talet. En modell av henne finns bevarad på Sjöhistoriska museet, och hennes historia återberättas i boken Roslagens sista skutbygge – Greta Linnea (1999).
Sofia Linnea: från vision till verklighet
Idén att återskapa vedjakten föddes på 1980-talet, initierad av skärgårdskonstnären Björne Lindroth och båtbyggaren Börje Andersson. Med stöd av skeppsbyggaren Einar Telander påbörjades ett omfattande forsknings- och konstruktionsarbete. Ritningar saknades för vedjakter, så gamla bilder och Sjöhistoriska museets modell av Greta Linnea användes som underlag. Tusentals mått mättes upp för att skapa korrekta ritningar som både mötte Sjöfartsverkets krav och möjliggjorde bygget.
Bygget av Sofia Linnea blev ett samarbete mellan hantverkare, entusiaster och finansiärer. Börje Andersson och hans hustru Biggan bidrog med virke från sin egen skog i Roslags-Kulla. Finansieringen säkrades genom konstverk, donationer och bildandet av Rederiaktiebolaget Sofia Linnea, där 300 aktier à 5 000 kr såldes. En av aktieägarna är kung Carl XVI Gustaf.
Se filmen om Sofia Linnea nedan för att uppleva denna del av vårt flytande kulturarv!
Besök Föreningen Sofia Linnea