Han heter Lars-Erik, men alla kallar honom för Lasse. Sedan länge är han en självklar del av gemenskapen på Träbåtssällskapet Skeppsmyran vid Liljeholmsviken. Lasse är konstnär, målare och lärare i grafik – en klassisk konstform där tryck skapas från graveringar i kopparplåt, även om han numera ibland använder andra material. Vid sidan av konsten har han utvecklat en annan livslång passion: båtar. Genom åren har han samlat på sig hela nio stycken, spridda på olika platser och i varierande skick.

På Skeppsmyran har han en sex meter lång snipa, två meter bred, byggd i trä av okänt men hantverksskickligt ursprung. I snipan sitter en Albinmotor som Lasse sköter med varsamhet och stolthet. Där andra brottas med trilskande förgasare, elfel eller startproblem – det är ju alltid något med båtmotorer – spinner Lasses Albin som en schweizisk klocka. På tomgång är den knappt hörbar, bara ett svagt, tryggt muller.

Vid årets sjösättning fick jag en stund vid bryggan med Lasse. Vi pratade motorer, ljud och kulturarv. För Lasse är ljudet en viktig del av båtupplevelsen – och av vår gemensamma historia. Varje epok har sina motorljud: ångbåtarnas visslor, de rytmiska slagen från en tändkulemotor, det mekaniska surret från Albin, Volvo Penta eller Archimedes. Varje ljud bär minnen, berättelser, identitet.

Och där sitter han nu i sin snipa, lutad över motorn, finjusterande med ett lugn som om tiden inte fanns. Det är något i bilden av honom – den rynkiga huden, det vita håret och skägget, blicken fylld av erfarenhet – som får mig att tänka på Hemingways Den gamle och havet. Jag vet inte exakt varför, men kanske handlar det här inte om kampen mot naturen, utan om samspelet med båten och motorn – om en människas livslånga relation till det som bär honom framåt.

Jag frågar om jag får kliva ombord. Lasse nickar, och vi sitter en stund tillsammans och lyssnar till motorn. Den går mjukt, som om även den visste att detta var en stund att värna.

När han är färdig, lägger han försiktigt i backen och styr ut från bryggan. Med ett lätt gaspådrag gör motorn sig hörbar, inte högljudd, utan värdig. Jag förstår vad han menar – ljudet är en del av upplevelsen. Liksom doften av tjära, linolja och trä.

Skeppsmyran ligger vid en vältrafikerad farled. Ibland passerar gamla ångbåtar med sina dova visslor, eller en tändkulemotor med sitt poetiska dunk-dunkande. Ljud som bär på historia. Moderna båtar brusar förbi, deras ljud saknar själ. Ibland passerar elbåtar – ljudlösa, svävande. Nästan som om de saknade närvaro.

Men Lasse, han finns här – i sin snipa, i sitt ljudlandskap. Ett med båten, motorn, och historien som ännu rör sig på vattnet.

Text och bild: Martin Prieto Beaulieu