Nyheter

Mjörns Ångbåtsförening – där det satsas på ungdomarna

Föreningen brinner för renovering av ångbåtar

Det var full vinter och nästan tio minusgrader ute denna stjärnklara måndagskväll när jag besökte Alingsås. Men när jag svängde in på gårdsplanen vid Mjörns Ångbåtsförening så lyste ett varmt mjukt ljus genom fönstren på Ångmaskinsverkstaden och man såg vackra gamla båtar genom glaset. Nedanför de fina lokalerna på området ligger bogserbåten Herbert i Säveån, täckt med presenningar och väntandes på sommaren. Ångbåten är byggd 1905 och har arbetat med att bogsera tunga timmerlass till sågarna i Nössemark, men kör numera behagliga passagerarturer på sjön Mjörn på somrarna och bemannas av föreningen på ideell basis.

Ångbåten Herbert går på turer varje sommar i sjön Mjörn utanför Alingsås. Foto: Mjörns ångbåtsförening

Jag möter här den 20-årige Oscar Sandwall som började i föreningen redan som 12-åring för att hans pappa var med här.

”Det är kul att det finns något annat än idrott att hålla på med här i Alingsås, man kan greja med trä eller med motorer och lära sig svetsa, det är väldigt utvecklande” säger han.

Syfte att bevara ångbåtstrafiken

Mjörns Ångbåtsförening är en ideell förening med cirka 130 medlemmar som grundades år 1976 med syfte att bevara traditionen med ångbåtstrafik på sjön Mjörn. År 1985 köpte föreningen ångbogseraren Herbert som då låg upplagd i Grebbestad. Båten transporterades till Alingsås och renoverades under 12000 timmar för att kunna sjösättas våren 1991. Men i samband med köpet år 1985 köpte föreningen även varvsområdet invid Säveån i Alingsås, och för 2 år sedan byggde man en ny lokal som de kallar för Ångmaskinsverkstad. ”Det blev ett lyft, vi har lagt ner mycket tid och pengar på att få det så här fint. Vi har ju numera muséet, gamla verkstaden med snickeri och lite maskiner samlade, och så nya verkstaden plus lite vinterförvaring i förråd. Vi har vuxit rätt mycket här, i början hade vi bara Herbert, då var det inte så mycket verksamhet på vintern, men nu har vi det samt fler båtar. Vi flyttar runt båtarna i hallarna och kan arbeta på flera projekt samtidigt, både maskinellt och med skrov och annat. Lokalerna blev ett lyft för verksamheten som gjorde mycket och var enormt behövda.”

Ordförande i föreningen är Jonas Svantesson, och honom möter jag i ”Muséet”. Här finns bland mycket annat en fin interaktiv utställning om Bogserbåten Herbert där man praktiskt (!) kan lära sig och verkligen förstå hela vägen från vedträ till ångmaskinens tryck och arbete som driver propellern. Här finns också en välgjord interaktiv karta över Mjörn med filmer om olika platser, en utställning om Herberts historia och Mjörns Ångbåtsförening, samt små ångmaskiner som visar hur de kan driva maskiner i en verkstad från förr.

Ångmaskiner uppställda i muséet där några medlemmar håller på att färdigställa. Foto: Jessica Andersson

”Detta är ganska nytt, vi hade invigning i maj 2025 av den här utställningen. Vi har även lite kurser, bland annat om Ånga samt Maskinbefäl klass 8 för dieselmotorer. Sedan får man praktisera ombord på Herbert också vad gäller tekniken med ångmaskin, och så småningom får man sitt kursintyg och kan vara med i besättningen på somrarna. Vi behöver ha ett antal personer som kan köra Herbert, så vi kan fortsätta den 110-åriga traditionen med ångbåtskörning på Mjörn. Sedan har vi ju ungdomssatsningen också, med ett tiotal ungdomar varje måndag kväll.”

Hur startade satsningen på ungdomarna?

Ungdomssatsningen startade som ett projekt av bland annat initiativtagare Fredrik Wiberg för cirka 2015, men blev snabbt en del av verksamheten. Man köpte in den lilla ångbåten Sanna – 6,5 meter lång med nitat stålskrov från sent 1800-tal. Båten hittade man via en annons, och det var skrov, panna och maskin i byggsats, även om ångpannan visade sig vara för stor för båten. Man satte istället in en nytillverkad panna från B² Ånga i Forsvik. Skrovet har renoverats och delvis byggts om för att få plats med propeller och tillhörande axel, man tog också bort ett påsvetsat tak från en folkabuss. Roder har nytillverkats och hon har även fått två små däck, nya durkar och bänkar. Under renoveringen har man lärt sig många praktiska saker som att svetsa och hantera verktyg, samt lärt sig om båtar och ångmaskiner. Cirka 25-30 ungdomar har arbetat med båten under åren, och kommit och gått. Första provturen gjordes i juni 2023 och sen dess har arbetet fortsatt med skorsten, injektor, justeringar av maskin och en massa annat. Det finns hela tiden modifikationer man vill göra, det är ett levande projekt som inte ska bli färdigt. Man ska träna och experimentera med den, skruva isär och skruva ihop. Det är oftast 3 personer som är ledare och beroende på hur självgående ungdomarna är så stöttar man, informerar och ser till så att de inte skadar sig och lär sig använda verktygen på ett bra sätt.

”Det finns praktiska ungdomar också, det gäller bara att hitta dom”

Oscar Sandwall berättar om när han började i föreningens ungdomsprojekt redan som 12-åring.

”Jonas som är ordförande i föreningen träffade min pappa på en lunch och frågade honom om inte jag var intresserad av ungdomsprojektet men jag var lite för ung då, bara 10 år. Sedan var jag här på Ångans dag, och då stod skrovet till Sanna här. Då pratade vi med Fredrik som var initiativtagare, men det tog 2 år till innan pappa tyckte jag kunde börja. De första 2 åren var det mycket skrovarbete och arbete med svets och vinkelslip, så det missade jag. Men sedan har jag blivit kvar här i 8 år och trivs så otroligt bra. Det har varit nästan lika många tjejer som killar och det är jättekul, alltifrån folk som gillar att måla eller pyssla och som vill lära sig svetsa kanske, eller bara rent motorintresserade. Det är ju inte så mycket praktiskt alls i skolan numera utan mycket skärmar, så det här blir en kontrast. Gillar man sport så finns det mycket för ungdomar, men gillar man inte det så är utbudet lågt. Det finns ju praktiska ungdomar också, det gäller bara att hitta dom. Jag gillar verkligen att man kan utforska många olika områden här, det är inte bara stål och motorer utan även trä och snickeri och man kan utvecklas. Man delar mycket erfarenhet mellan varandra. Sedan flyttar folk eller börjar plugga så det gäller att hitta nya ungdomar, men då har vi sått ett frö hos några som vi kanske ser i framtiden.”

Vi går vidare in i den stora ljusa Ångmaskinsverkstaden, och här möter jag en av ledarna, Hans Brage. Det luktar diesel och avgaser, och någon har ställt upp dörren för att vädra. ”Vi fick motorn utav en av medlemmarna i föreningen som skrotat en träbåt men tog tillvara på motorn, och så tänkte vi att ungdomarna kunde greja med den. Kolven satt fast men nu har vi fått loss den med lite dieselolja som stått i cylindern några dagar och knackat loss kolven med en träbit.” berättar han. ”Här inne finns även Sannas maskin, som ska få lite underhåll. Vi har lite andra båtprojekt här också som du ser. Vi gillar alla möjliga typer av båtar och inte bara ångmaskiner.”

Ljusa och luftiga hallar

Jag ser mig om i båthallen och möts av Valeria, en vacker slup i mahogny och furu från 1920-talet. Här arbetas det med en läcka i kölen, samt ser över kylningen av bensinmotorn, en Albin O-411. Till höger om den står en imponerande stålbåt på cirka 12 meter vid namn Mineral. Hans berättar ”Den gick till malmhamnen i Luleå för LKAB. Byggd 1905, och kom till oss via en privatperson. Vi ska nu försöka få den färdig så får vi se vad det blir av den sen. Här håller de på med skarndäck, inredning, fönster med mera. Dieselmotorn är nog i princip klar, men sedan ska det till lite el och sådant också.”

Bredvid Valeria står en ung kille vid namn Emil på knä på golvet. Han håller på att koppla in en instrumentpanel till en MD11 dieselmotor från slutet av 70-talet och har tagit fram en multimeter. ”Jag vill kunna starta med en knapp istället för att bygla startmotorn varje gång, och det kan vara bra att se temperatur, oljetryck och sånt också. Vi har motorn som övningsobjekt. Den var helt isärplockad när vi fick den, nermonterad i en stor låda ihop med en verkstadshandbok. I handboken står allt, så det är som Lego fast kanske lite mer avancerat, men det är oerhört lärorikt. Till exempel att hitta en startmotor som passade var inte helt lätt.” Oscar flikar in:

”Just denna motorn var en gåva av en man som kände vår ordförande Jonas. Så nu har jag, Emil, Isac och Herman plockat i ordning den och kikat och klurat. Det var en himla häftig känsla när vi fick igång den första gången, vi har ju ändå satt in fodret och den här kolven och fixat spridarna och allt runtom – och den startar! Det var en oerhört häftig känsla.”

Vi går vidare in i en lokal som kallas för smedjan och här finns en arbetsbänk och olika svetsar samlade. Oscar och Hans berättar att den här lokalen är genomtänkt inför bygget av verkstaden, att det skulle vara en egen brandcell med utsug så att man kan göra heta arbeten med svetsning. Här inne möter vi ungdomarna Emil och Signe håller på att löda fast en smörjkopp som lossnat på ett av lagren på en motor under stor precision.

Det drar ihop sig för fika, och detta inmundigas alltid på ”Torpet” som står mitt på varvsområdet. Väl inomhus sprider sig värmen från en gammal vedspis. Gamla fotografier pryder väggarna och det är onekligen ett gammalt torp med tidsenlig inredning. ”Fika är viktigt, det är ett av sätten att få folk att komma hit, att det är gemytligt. Man ska ha trevligt här.” säger Hans. Fotografierna visar gamla ångbåtar som passerat varvet, men mest ångbåten Herbert så klart.

”Skönt att få spronsra något som inte är sport” tycker några

Hans Brage berättar om hur det varit att hitta sponsorer till ungdomsprojektet. ”Vi är ett känt namn här i trakten, så många reagerade med ”Oj, berätta mer!”. Vi ville gärna ha en sponsor under en längre tid, i utbyte av t.ex en reklamskylt eller så. ”Skönt att få sponsra något som inte är sport”. Av våra 130 medlemmar så är cirka 30 personer aktiva, och vi brukar ha ungefär 10-15 personer på våra arbetsdagar på måndagar. Vi har en mix av lite olika projekt här, och när man tillåter att man får ha sina utsvävningar så kan man lättare locka folk med kompetens, oavsett om det är trä eller stål eller maskinellt. Vissa är här varenda måndagskväll och vissa fokuserar på att köra båt på sommaren. Det blir en naturlig föryngring, folk blir pensionärer, eller kommer när barnen vuxit upp lite och man får mer tid över. Kanske plockar man då upp ett intresse man hade tidigt i ungdomen, det är det vi hoppas på här. Barn gillar ju ofta saker som rör sig, maskiner och sånt, där är ju ångmaskinen spännande. Det är lite trendigt att vara omodern idag också, som återbruk och sådant. Men det är tråkigt att mycket av den praktiska kunskapen försvunnit, det är inte så många som kan svarva till exempel ett lager idag eller nita ett stålskrov.”

Området hyser förutom den nya Ångmaskinsverkstaden även den Gamla Verkstaden. Här inne finns ett snickeri med lite maskiner för träarbete, och på sikt ska det bli som en maskinverkstad med svarv, fräs och sådant som kan tänkas behövas. Utanför ner mot Säveån ligger ett par längor med kallförråd. Här inne kan vi beskåda Mjörns äldsta båt, och i ett annat förråd ligger ett drygt 9 meter långt skrov av ångslups-typ med militärt ursprung och nitat stålskrov. ”Vi har en panna och en ångmaskin som skulle passa till skrovet. Skrovet är helt tomt nu, så det behövs fixas en axel, propeller, däck och bänkar. Vi tänkte börja forska om ursprunget till skrovet för att veta historiken kring den. Det här skulle kunna bli ett nästa projekt, kanske även det för ungdomar. Vi har också en container med en stor nedmonterad ångmaskin på 350 hk som vi räddade från Norge. Den ligger där tills vi vet vad vi ska sätta maskinen i, för det får vara en rejält stor båt.” berättar Oscar.

Ångbåtsturerna på sommaren är belöningen

Jag slås av vilken energi det finns i föreningen, alla verkar trivas och är väldigt kunniga. Jag frågar lite om Herbert som ligger nedanför oss i Säveån. ”Förutom de vanliga turerna på somrarna så har Herbert varit iväg till Dalslands kanal, bland annat. År 2005 fyllde båten 100 år. Då flyttade vi båten till Göta älv och körde den till Eriksbergs varv. Sedan gjorde vi om leveransresan upp till Nössemark där den verkade som bogserbåt en gång i tiden, nära norska gränsen. Sedan år 2018 fyllde Dalslands kanal 150 år och då frågade de om vi inte kunde komma upp med Herbert igen, och det gjorde vi gärna. När vi kör på sjön är det stenkol vi eldar, men innan vi går ut från hamn så eldar vi med ved.” säger Hans.

I takt med att jag visualiserar Herberts färd genom Dalslands kanal så börjar tiden rinna ut, för det här är helt klart en plats som man ”fastnar” på. Motvilligt får jag lämna de fina lokalerna med ett löfte om att åka med Herbert till sommaren.

Text och bild: Jessica Andersson