I en hamn på Öckerö i en ljummen vårvind så hör jag någon som grejar under en presenning till ett stort vitt träskrov på hamnplanen. Skrovet är en skuta vid namn Lyst som är en Spissgatter byggd på uppdrag av norska marinen år 1912. När jag klättrat upp för stegen så möter jag ägaren Michael Bossen, 32 år och lite av en allkonstnär vad gäller båtar.

”Jag blev intresserad av träskutor och segling redan som 12-åring genom föreningslivet, det har betytt väldigt mycket för mig.”

Föreningen Mot Bättre Vetande och starten på båtbyggarkarriären

– Jag är uppväxt på Öckerö, och började redan som 12-åring i föreningen Mot Bättre Vetande här på Öckerö och seglade med deras skuta som är sjöräddningskryssaren Astrid Finne. Jag tyckte det var väldigt roligt och jag är fortfarande med i föreningen. En kille där var träbåtsbyggare, och han inspirerade mig till att gå båtbyggarlinjen på gymnasiet i Henån på Orust. Sedan har jag fortsatt att jobba till sjöss efter det som befäl på olika skutor, och sedan har det väl bara fortsatt, berättar Michael.

Vi sitter alltså ombord på Lyst, och det luktar tjära, linolja och lack. Ombord och i ruffen ligger allsköns verktyg och material, och jobbet pågår för fullt i arbetslampans sken.

Första egna träbåten och drömmen om en Lystbåt

– Jag började med träbåtar för att det kändes naturligt. Min första träbåt var en J14 som jag köpte när jag gick på båtbyggarskolan på Orust, jag renoverade massor på den och den blev en ingång till träbåtsvärlden för mig. Jag blev frälst av Colin Archers design på mindre skutor och såg en båt som hette Venus som var ritad av Colin Archer, det var en norsk s.k Lystbåt. Han ritade ett gäng båtar som var för kappsegling till förmögna personer, de är slankare i linjerna, skarpare i slagen, mer påkostade överlag och seglade bättre. Det har alltid varit drömmen att äga en sån, och år 2016 gick ägaren till skutan Lyst bort, som jag hade haft lite koll på. Efter ett halvår av övertalning hos sönerna så blev den äntligen min, och den omfattande renoveringen påbörjades efter att den stått 10 år på land.

En omfattande renovering tar form

Plötsligt stod alltså Michael med ett ordentligt renoveringsobjekt i ganska dåligt skick, men ändock en drömbåt, och planerna började ta form för hur han ville ha båten. En prioritering togs fram och samtidigt ville han ha tid att njuta av den.

– Jag har hittills bytt elsystem, spant, bottenstockar, kölbultar, 15 bord, mastfot, byggt ny inredning, spikat och drevat om hela båten, byggt toalett, lackat massor, flyttat styrplats och reglage akterut och mycket mer. Jag rev all inredning från 50-talet, det var mycket masonit, och började om helt. Jag har sparat vissa delar men det mesta är nytt. Jag har valt material i mahogny och teak när jag bygger men även lite körsbär och alm. Jag vill att det ska se original ut så jag vill ha beslagen i brons eller galvat och inte rostfritt. Men som locket till toaletten har jag gjutit i kolfiber och även handfatet, bara för att det var roligt. Det är alltid kul att göra nya grejer, att förbättra och klura lite hur man vill ha det och sedan bygga det. Små detaljer kan göra mycket, och jag har mycket idéer på hur jag vill ha inredningen. Vissa saker dyker bara upp, som kaminen som jag har hittat utomhus i en klippskreva i Bohuslän. Den var väldigt rostig, men den gick att renovera hyfsat och så har jag installerat den nu med kopparplåt runt. Jag har försökt göra detaljer så som Lystbåtar var då på den tiden, i klassisk stil. Jag har fräst alla lister och kanter med samma kantprofil så att det återkommer i hela båten, det kanske är nördigt men det gör mycket för helheten. En annan sak som varit rolig är att jag forskat mycket i norska arkiv om båten, och hittat väldigt mycket bilder och historik om den.

Vad återstår att göra på Lyst?

Jag slås av hur mycket tid all renovering måste ha tagit, men undrar ändå hur det ser ut framåt, vad är kvar på listan?

– I år blir det diskbänk samt nya skåp i byssan, men jag vill på sikt byta samtliga fribord för att slippa alla korta skarvar. Sedan ska jag rigga om henne, det är ett stort projekt och jag ritar även riggen själv. Jag har nu låtit ta ner ett mastämne i lärk som ligger och torkar. Båten var enmastad och gaffelriggad som original, med en lös toppstång, men nu kommer det bli en tvådelad mast med en fast toppstång. Jag har kollat lite på hur andra båtar i samma storlek ser ut för att få det rätt. Segel har jag redan, det blir totalt cirka 100 kvadratmeter segelyta.

Drivkraften bakom allt arbete

Michael berättar att allt arbete med båten ändå är värt mödan, att det ger mycket tillbaka.

”Man kan gå till Mc Donalds, eller så kan man gå till en lyxrestaurang”, beskriver han.

Absolut, det tar tid och resurser med båten, men jag ser det inte som arbete. Veckan innan sjösättning är givetvis hektisk men under vintern när man kan greja så är det så otroligt stimulerande.

Föreningslivet har fortsatt stor betydelse

Vidare beskriver han också hur viktigt föreningslivet har varit för honom i livet.

– Jag har varit ordförande i 5 år i föreningen Mot Bättre Vetande, och jag är fortfarande delaktig där. Kontaktnätet är en av alla positiva saker man får, och om man inte har erfarenhet eller ekonomin själv så kan man ändå få möjlighet att kunna segla en fin skuta och bidra med det man kan. Föreningen betydde väldigt mycket för mig när jag var ungdom och det är kul att se att det betyder lika mycket för ungdomarna idag som det gjorde för mig, och det är kul att se hur de formas, att de växer och lär sig.

Utmaningar för föreningslivet och kulturhistoriska fartyg

Föreningslivet i Sverige har det tufft och det gäller nog nästan alla ideella föreningar överlag. Michael beskriver hur svårt det kan vara att hitta arbetsvilliga till arbetsdagarna i föreningen, att man aldrig kan räkna med att det kommer folk. Han har också lite tankar om det han tror kan vara ett av problemen med att äga en kulturhistorisk båt.

– Jag tror jag vet 15 segelfartyg som lämnat Sverige, vissa har fått det bättre och vissa har huggits upp, det är sorgligt. Det jag tror man behöver komma framåt med är de ekonomiska medlen. I Danmark kan man som privatperson äska pengar för större renoveringar till det som anses vara kulturhistoriskt bevarande. Staten tillhandahåller då pengar och man får redovisa sina renoveringar. Där hade vi kunnat bli bättre, då tror jag att fler hade kunnat behålla sina båtar.

Jessica Andersson

Faktaruta:

Norska marinen byggde år 1912 två stycken identiska båtar som utbildningsfartyg för att lära ut segling. Hon byggdes således helt utan maskin. Med Tysklands ockupation av Norge under andra världskriget användes inte båtarna som förföll. 1953 hittades hon av Volvos chefsdesigner Jan Wilsgaard. Han köpte båten i bedrövligt skick och tog hem henne till Tjörn där en omfattande renovering startade. Familjen Wilsgaard ägde båten fram till 2019. Lyst är återigen under en omfattande renovering efter nästan 10 år på land. Hon mäter 11 x 3,45 meter, djupgående 1,8 och har ett deplacement på ca 10 ton.