Nyheter

För några tusenlappar i obetalda hamnavgifter fick Mattias Nyqvist ta över en till synes övergiven Petterssonbåt på land i Fisksätra. Den hade stått utan täckning i flera år och borde kanske ha skrämt bort även en erfaren träbåtsägare. Men båten skulle visa sig vara något alldeles särskilt: Wiking III, en tidig båt i C.G. Petterssons Wiking-serie. Fyndet blev början på ett långt detektivarbete, en krävande renovering och ett ovanligt ansvar för ett stycke svenskt flytande kulturarv.

Ett fynd – eller början på ett mycket större ansvar

Gång på gång får man läsa om människor som hittar något på en loppis för några tior, som sedan visar sig vara värt tusentals kronor. Kinesiskt porslin, en tavla, en bok eller något annat som legat bortglömt tills någon plötsligt förstår vad det egentligen är.

I Mattias Nyqvists fall var det inte riktigt så. Det handlade inte om ett snabbt fynd som kunde säljas vidare med god förtjänst. Det handlade om en båt.

I slutet av 1990-talet sökte Mattias efter en träbåt på olika varv i Stockholm. Han hade alltid seglat och varit intresserad av båtar. Vid Fisksätra varv, uppe på landbacken, fick han syn på en elegant båt av Petterssontyp. Den såg till synes komplett ut, men det fanns ingen ägare i närheten. Mattias lämnade därför en lapp om att han var intresserad.

En vecka senare ringde telefonen hemma i villan i Stockholm. Ägaren berättade att det rörde sig om Selene, en salongsbåt av Petterssontyp som hade stått på land i fyra–fem år – utan täckning. På köpekvittot stod: ”Namn Selene, salongsbåt av Petterssontyp, byggår ca 1937.”

Bara en sådan upplysning borde kanske ha fått de flesta att backa. Men inte Mattias. Han tog över båten mot att betala de obetalda hamnavgifterna, för några tusenlappar.

Först långt senare skulle det visa sig att båten inte bara var ”en Petterssonbåt”, utan Wiking III – nummer tre i C.G. Petterssons Wiking-serie, en av totalt elva kända båtar i serien och en tidig sådan. Dessutom hade hon det så kallade S-örat, en ovanlig detalj som återkommer på endast ett fåtal C.G. Pettersson-båtar mellan 1910 och 1937. Det var en egenskap som Mattias, tillsammans med ägaren till Wiking IV, Oscar Norlin, försökte kartlägga under åren 2013–2014.

Å ena sidan var det ett fynd. Å andra sidan var det ett enormt ansvar. Man kan lika gärna säga att Mattias köpte grisen i säcken. Det skulle ta många år och kosta många tusenlappar att få henne i sjön, och därefter ännu mer arbete att återställa denna märkliga och vackra skapelse.

Första sjösättningen – och första prövningen

Våren 1997 var båten klar att sjösättas – eller åtminstone tillräckligt klar för att prövas. Men när dagen för sjösättningen kom befann sig Mattias på BB. Hans första son hade just fötts.

Båtklubben ställde självklart upp för den nyblivne fadern. Men sjösättningen blev dramatisk. Det krävdes fem–sex pumpar för att hålla båten över vattenytan. Efter tre veckor hade hon tätat sig någorlunda.

Eftersom Mattias inte hade någon båtplats i Fisksätra skulle båten föras till Lux båtklubb vid Lilla Essingen. Även den första resan blev ett äventyr. Vid Nacka Strand gav den gamla motorn upp, samtidigt som det läckte in mycket vatten. Resten av färden fick ske under bogsering.

Efter en tid skulle båten flyttas vidare till familjens landställe på Rindö. Det visade sig snart att hon inte var redo att möta den hårda sjö som kan uppstå i den hårt trafikerade Saltsjön. Kölen brast, och med nöd och näppe kom hon fram. Där torrsattes hon och blev kvar medan annat tog över familjens prioriteringar.

Därefter följde en period då båten flyttades mellan olika varv innan hon till slut hamnade vid Margretelunds båtklubb. Där kunde Mattias Nyqvist och vännen Dick Olsson bygga ett gemensamt hus över sina respektive renoveringsobjekt. Dicks båt visade sig dock ha mycket allvarliga brister och bedömdes till slut vara ett hopplöst renoveringsobjekt. Samtidigt skulle Tvärbanan dras fram över Margretelunds varv, vilket gjorde att båtarna behövde flyttas vidare. Dick Olsson skrotade sin båt och hittade senare C.G. Pettersson-båten CIAMI på Heleneborgs båtklubb (HBK). Därmed kom han också att tipsa Mattias om att flytta Wiking III till HBK.

År 2009 kom Mattias och båten till Heleneborgs båtklubb på Långholmen. Det var på självaste Båtklubbarnas dag i slutet av augusti. Där kunde det mer omfattande renoveringsarbetet så småningom påbörjas.

Men innan renoveringen kan berättas måste vi gå tillbaka till den fråga som kom att uppta Mattias under många år: vad var det egentligen för båt han hade fått tag på?

Arkivdetektiven med barnvagn

Som nybliven förälder använde Mattias sin föräldraledighet till att forska om båten. Till en början hade han nästan ingenting att gå på. En pärm med gamla kvitton var det enda konkreta underlaget.

Men kvittona visade sig vara värdefulla. Med hjälp av dem, otaliga telefonsamtal, sökningar i kyrkböcker och folkbokföring, kontakter med båtklubbar och flera resor kunde Mattias börja lokalisera tidigare ägare och steg för steg bygga upp en ägarlängd.

Spåren ledde långt bort. En av de tidigare ägarna återfanns i Kuala Lumpur i Malaysia. Mattias lyckades också hitta släktingar till tidigare ägare, som med glädje hjälpte till med gamla fotografier och uppgifter.

Efter hand växte bilden fram. Båten hade 1956-1958 byggts om kraftigt. Hon hade kapats, fått plan akterspegel, en aktre sittbrunn och byggts om i mitten av 1950-talet till en salongsbåt. Den båt Mattias hade tagit över var alltså inte längre i sitt ursprungliga skick.

Samtidigt fanns det ledtrådar i själva båten. Måtten, proportionerna mellan längd och bredd, detaljer i konstruktionen och spår efter äldre lösningar pekade bakåt i tiden. Anders Varneus menade att Mattias borde söka efter en äldre båt än 1937. Kanske var den från 1920-talet.

Med den lilla sonen i barnvagnen tog Mattias buss 54 till Sjöhistoriska museets arkiv på Djurgården. På den tiden var det kartotek och mikrofilm som gällde. Där fanns flera båtar som liknade Wiking III, men mått eller utförande inte stämde i detalj – förutom på en.

Den båten var längre än Mattias båt och hade akterruff. Men just det var också nyckeln. Mattias höll på att ramla av stolen när han insåg vad det kunde vara han hade köpt. Arkivpersonalen kom fram och frågade hur det var fatt.

Det som först hade sett ut som en ombyggd Petterssonbåt på land i Fisksätra kunde alltså vara Wiking III.

Var hon verkligen Wiking III?

Att tro något är en sak. Att bevisa det är något annat.

När Mattias kontaktade Gunnar Fritz-Crone, en av landets främsta experter på C.G. Pettersson, möttes han först av skepsis. Det fanns redan andra båtar med namnet Wiking III. En fanns i Norge och en annan på Rindö.

Men Mattias fortsatte sitt detektivarbete. Den norska båten visade sig ha en annan form. Båten på Rindö var däremot otroligt lik. Den var byggd efter samma ritning, men båten var kortare, saknade akterruff och hade mittskottsdörren på babordssidan.

Det krävdes ytterligare undersökningar och resor innan hypotesen kunde styrkas. Mattias studerade inte bara ritningar och mått, utan också fysiska spår i träet. Ett av de avgörande bevisen blev skruvhål efter samma typ av kapellskenor som finns på C.G. Pettersson-båten Plurr från 1905. Dessa skruvhål, numera pluggade, fanns på exakt samma platser.

Till slut föll bitarna på plats. Båten var Wiking III.

Därmed förändrades också projektet. Det handlade inte längre bara om att få en gammal träbåt i brukbart skick. Nu fanns ritningar, jämförelsematerial och en tydlig riktning: båten skulle återställas så långt som möjligt till sin ursprungliga form.

En båt med egen historia

När man följer spåren bakåt i samtida tidningar, matriklar och äldre källor träder en större berättelse fram. Wiking III var inte vilken båt som helst. Hon byggdes på Löfholmens varv i Gröndal/Liljeholmen i mars 1911. Originalritningar, nummer 180, är signerad av C.G. Pettersson i Liljeholmen 1910. En dubbelruffad motorkryssare med en längd över allt på 10,5 meter och en bredd på 2,02 meter.

Båten byggdes på spekulation av C.G. Pettersson och Richard F. Björkman Motor AB. I Svensk Motortidning finns jungfruresan till Furusund den 2 april 1911 beskriven av C.G. Petterssons nära vän och skribenten Eric von Gegerfelt. Både båten och Penta-motorn fick berömmande omdömen. Artikeln finns också omnämnd i Gunnar Fritz-Crones bok C.G. Pettersson – legendarisk båtkonstruktör.

Wiking-båtarna finns även nämnda i boken Petterssonbåten – om C.G. Pettersson och hans båtar av Stefan Iwanowski och Anders Vaerneus. Där framgår att skillnaden mellan Wiking II och Wiking III var marginell, men att Wiking III var omkring 1,5 meter längre och hade en rymlig akterruff.

I den ägarlängd som Mattias har lyckats rekonstruera återkommer flera namn. Wiking III såldes till bankdirektören Mauritz Philipson (som senare kom att äga Wiking VI). Därefter har Kurt Horngren under åren 1917–1925 ibland kopplats till Wiking III, men det har senare visat sig att Horngrens båt var en annan. Det var samme Horngren som lät bygga C.G. Pettersson-båten Gri-Gri.

Därmed finns fortfarande en lucka i historien. Mellan Philipson 1912 och Tore Jansson 1956 saknas ännu säker information om Wiking III:s liv.

År 1956 köptes båten, då under namnet Selene, av Tore Jansson i Torshälla. Han lät bygga om henne till salongsbåt i etapper mellan 1956 och 1959. Arbetet utfördes av båtbyggarna Allan Johansson och Bror Öbrink i Torshälla. En högre vindruta monterades, hon fick sidorutor och en targabåge över styrsittbrunnen. År 1958 höjdes mittenskottet för att ge ståhöjd under kapellet, och 1959 byggdes salongen. Akterruffen ersattes med sittbrunn och aktern kapades med 33 centimeter.

Med tiden kom underhållet efter. Båten blev allt sämre, inte minst i kölen. Under en storm 1973 låg hon vid en marina i Västerås, där hon stötte emot ett betongfundament, sjönk och senare reparerades med en laskbricka på insidan.

Det är en del av det som gör Mattias efterforskningar så viktiga. Wiking III:s historia är inte en obruten och välordnad berättelse. Den är full av luckor, ombyggnader, namnbyten, skador och återkomster. Just därför har varje kvitto, varje foto, varje muntlig uppgift och varje spår i träet haft betydelse.

Att bygga tillbaka en båt

Det skulle visa sig vara allt annat än enkelt.

Den salongsinredning och de ombyggnader som tillkommit under 1950-talet behövde rivas bort. Båten skulle förlängas igen. Den ursprungliga brutna akterspegeln skulle återskapas. Akterruffen skulle byggas tillbaka. Nya sandbord, bordläggning och en ny köl behövdes. Bara att hitta ett elva meter långt ämne till en ny köl var en utmaning.

Spant reparerades. Bord byttes eller lusades där det var nödvändigt. Svårare moment krävde hjälp. Den nya ramen till den brutna akterspegeln tillverkades exempelvis av Widstrands varv & snickeri. Mycket av arbetet har Mattias ändå gjort själv, utan egentliga förkunskaper i träbåtsbyggeri.

Under resans gång fick han stöd från Burre Hellmans stiftelse och Stiftelsen Nya Djurgårdsvarvet. Sådant stöd kan vara avgörande för att långsiktiga och krävande kulturarvsprojekt ska kunna genomföras.

Mattias arbetssätt har hela tiden varit varsamt. Han har inte velat byta ut mer än nödvändigt. Dåliga delar har reparerats när det varit möjligt, och material från båten har återanvänts på nya sätt.

Det är ett förhållningssätt som säger mycket om synen på båten. Den skulle inte bara bli blank och fin. Den skulle få tillbaka sin form och sin identitet, men samtidigt bära med sig spåren av sin långa historia.

Återbruk som metod och filosofi

Däcksplankor har återanvänts som faner till det nya fördäcket. Delar av motorhuven har använts till den nya akterspegeln. Gamla akterplankor har blivit nya ruffluckor. Det ena S-örat har byggts med delar av sargen från Dick Olssons gamla båt som skrotades på Margretelunds båtvarv.

På så sätt har renoveringen inte bara handlat om att ersätta gammalt med nytt. Den har handlat om att ta vara på material, former och minnen. Det är just i sådana detaljer som en restaurering kan bli något mer än ett praktiskt båtbygge. Den blir ett sätt att låta båtens egen historia fortsätta.

Det gäller särskilt en båt som Wiking III. Hon är inte bara en representant för en viss båttyp. Hon är en del av C.G. Petterssons större produktion, en tidig båt i Wiking-serien och dessutom försedd med detaljer som gör henne ovanlig även bland C.G. Pettersson-båtar.

En milstolpe – men inte slutet

Efter många år på land sjösattes Wiking III 2024. Det var en stor milstolpe, men inte slutet på renoveringen.

Heleneborgs båtklubb har genom åren varit både tuff och hjälpsam mot Mattias. Här skulle ingen ge upp, men arbetet skulle också följa en plan. En viktig vändpunkt blev när Mattias blev inbjuden att visa upp Wiking III på båtmässan i Älvsjö 2019. Samma år gav HBK ut jubileumsboken Båtarna 1919–2019 – Heleneborgs båtklubb 100 år, där Wiking III också nämns. Senare fick Mattias pris av HBK för sitt arbete med båten.

När Wiking III visades på båtmässan Allt för sjön i Älvsjö 2019 fick Mattias ny kraft att fortsätta arbetet med återställandet och renoveringen. Foto: Mattias Nyqvist

Wiking III hade ursprungligen en fyrcylindrig Penta-motor. Trots långvarigt sökande har Mattias inte lyckats hitta rätt motor. I stället blir det en Albin O41 som ska monteras i båten.

Även inredningen återstår. Det kommer att ta tid, särskilt om Mattias inte får möjlighet att ta in professionell hjälp. I nuvarande takt kan det dröja ytterligare några år innan renoveringen är helt avslutad.

Men det viktigaste har redan hänt. Wiking III har fått tillbaka sin identitet. Hon har räddats från att försvinna, och hennes historia har kunnat skrivas fram igen.

En kulturgärning i trä, envishet och arkivarbete

Det är lätt att romantisera gamla båtar. De glänser vackert i solen, väcker minnen och får oss att tala om linjer, hantverk och kvalitet. Men bakom varje räddad veteranbåt finns nästan alltid något annat: timmar av arbete, svåra beslut, pengar som aldrig riktigt räcker, tvivel, envishet och människor som inte ger upp.

Mattias Nyqvists arbete med Wiking III är ett tydligt exempel på detta. Det började med en båt på land i Fisksätra och några obetalda hamnavgifter. Det fortsatte med läckage, bogsering, en brusten köl, arkivstudier, mikrofilm, gamla kvitton, tidigare ägare, släktingar, ritningar, skruvhål och många år på land.

Var Wiking III ett fynd eller grisen i säcken? Kanske både och.

Men framför allt blev hon ett ansvar som Mattias tog på allvar. Genom hans arbete har en unik C.G. Pettersson-båt fått en ny chans. Det gör renoveringen av Wiking III till mer än ett privat båtprojekt. Det är en kulturgärning – och ett viktigt bidrag till berättelsen om Sveriges flytande kulturarv.

Har du information, bilder eller minnen kopplade till Wiking III är Mattias mycket tacksam om du hör av dig. Varje ny uppgift kan bidra till att fylla luckorna i berättelsen om denna ovanliga Petterssonbåt.

/Martin Prieto Beaulieu

Fakta om Wiking III

• Båttyp: Motorkryssare
• Konstruktör: C.G. Pettersson
• Byggnadsår: 1911
• Varv/byggare: Lövholmsvarvet, Stockholm
• Byggnadsort: Stockholm
• Skrovtyp: Rundbottnad deplacementbåt
• Skrovmaterial: Mahogny
• Byggnadssätt: Kravellbyggd på järn- och ekspant
• Längd över allt: 10,5 meter
• Bredd: 2,02 meter
• Deplacement: 2,5 ton
• Motor: Albin O411, 24 hk
• Fart: 15 knop
• Hemmahamn: Heleneborgs Båtklubb, Långholmen, Stockholm
• Ägare: Mattias Nyqvist
• Övrigt: Först registrerad i MYS-Arkivet 2022

Ägarlängd i urval

1911: C.G. Pettersson och Richard F. Björkman Motor AB
1912: Mauritz Philipson, bankdirektör
1956: Tore Jansson, Torshälla
1962: Paul och Hilka Rool
1971: A.C. Månsson, läkare, Västanfors
1973: Poliskommissarie Henriksson, Mälarparkens Marina
1978 och framåt: flera ägare, med täta byten via bland annat Slagsta marina och slutligen Fisksätra i Stockholm
1997: Mattias Nyqvist