När Per Erik “Pelle” Ennerling, hamnkapten på Heleneborgs Båtklubb, köper den ruffade motorbåten Pierina 2004 har hon sovit sin Törnrosasömn i en lada norr om Uppsala i nära åtta år. Under den bedagade ytan döljer sig något mer: en båt som bär sina egna ledtrådar i eldragningar, beslag och byggsätt – och som tycks peka mot en tidig epok, kanske till och med C.G. Pettersson. Namnet sägs komma från Evert Taubes visa Pierina, men när arkiven inte räcker får båten själv tala. Det blir början på en jakt där Pierina inte bara ska renoveras, utan också förstås.
Per Erik Ennerling – kallad Pelle – är hamnkapten på Heleneborgs Båtklubb. Han är van vid att ha ögonen på många båtar samtidigt: under sjösättning och upptagning rör det sig om över tvåhundra båtar, från några hundra kilo till flera ton. Alla ska ner och upp säkert, ofta med millimeterprecision. Båtarna är i många fall unika och oersättliga – det får inte gå fel.
Men när Pelle tog sig an den ruffade motorbåten Pierina var det inte logistiken som blev den stora utmaningen. Det var historien.
Namnet som pekar mot Evert Taube
Enligt tidigare ägare döptes båten efter en visa av Evert Taube: “Pierina” – en romantisk hyllning till våren, kärleken och det liguriska landskapet. Det finns också en ovanlig ljudkälla kopplad till visan: Sveriges Radios arkivklipp “Evert Taube skriver visan Pierina”, där Radiotjänst besöker Taube den 18 september 1949, när han arbetar med visan Pierina, även kallad Blå anemonerna.
Taube var en av våra mest älskade vispoeter – en människa med nära relation till skärgården och båtlivet, med egna båtar och som ofta var gäst ombord hos andra. I berättelsen om Pierina blev hans visa också en nyckel: Pelle fick veta att det unga paret som en gång döpte båten – båda arbetade inom Bonniers förlag – gjorde det inspirerade av Taube.
Det ger inte byggåret. Men det sätter en tydlig tidsmarkör: båten måste vara byggd senast 1949, om namngivningen verkligen knyter an till visan och dess samtida spridning.
När arkiven tystnar får båten tala
Ibland räcker inte de skriftliga källorna. Då får man vända på perspektivet: i stället för att börja med dokumenten och försöka pressa in båten i en känd kategori, börjar man med båten själv.
Det är här Pierina krävde något som liknar en arkeologisk undersökning. Arkeologi handlar i grunden om att tolka materiell kultur: att läsa spår i föremål, detaljer och sammanhang – och jämföra med det man känner till från andra fynd. På samma sätt kan en äldre båt bära sin egen biografi i skrov, konstruktion och inredning: vad som är original, vad som är utbytt, och vad som följer en viss stil eller ett visst byggsätt.
Pelles fråga blev därför inte bara vem som ägt båten, utan också: vem som ritade den, vem som byggde den – och var hon en gång tog form.
Spår i inredning och el: tiden före 1914?
Inredningen ger en första ledtråd om epok. Här handlar det om små, konkreta detaljer: tidstypiska material och lösningar som tillsammans pekar mot en period. I Pierina finns bland annat elsocklar i porslin och tvinnat elkablage, och flera beslag som förefaller höra hemma i ett tidigt 1900-tal.
Tillsammans med tidigare ägares uppgifter – bland annat kopplade till Åke och Anna-Stina Borg (ägare ca 1952–58) – och bedömningar från kunniga i kretsen, har Pelle och andra ringat in en rimlig datering till åren närmast före första världskriget, alltså före 1914. Samtidigt måste varje sådan datering hållas öppen: båtar förändras under livet, och detaljer kan vara utbytta.
Materialval och byggsätt: pekar mot C.G. Pettersson
Trä i sig säger inte så mycket – träbåtar har byggts i alla tider och byggs fortfarande. Men kombinationen av linjer, konstruktionsdrag och snickeridetaljer kan vara mer avslöjande.
I Pierina finns flera drag som är förenliga med C.G. Petterssons konstruktionsvärld:
- Spantning: vart tredje spant i stål.
- Långt framdraget “öra” (konstruktionsdetalj i anslutning till spant/övergångar).
- Avbärarlist och prydnadslist framdragna hela vägen till stäven.
- Lodrät förstäv, vilket är förenligt med tidiga Pettersson-konstruktioner.
Även ruffens och sittbrunnens disposition bär på intressanta inslag: styrhjul monterat längs babord sida, U-formad sittbänk med skåpluckor under den rundbasade sargen, och skåpinredning med infällt spegelglas som ännu är intakt. Samtidigt finns spår av senare ingrepp: britsar i ruffen är utrivna och ersatta med plywood, vissa låsbeslag är utbytta och vindskivor/vindskydd verkar delvis avsågade och fixerade.
Vindskydden är i sig en påminnelse om hur svårtolkat ett objekt kan vara: C.G. Pettersson ansåg länge att båtar inte skulle ha vindskydd – men ändrade sig delvis senare, och många CGP-konstruktioner fick vindskydd i olika former under 1930-talet, konstruerade av honom själv eller av andra.
Registreringsspår och ett försvunnet klubbminne
I materialet finns också en konkret markering: på ruffsidorna syns “CFU 41” från en tidigare registrering. Sådana spår kan vara små men viktiga – som en blyertslinje på en ritning.
Vittnesmål och minnen kan samtidigt vara komplicerade. Pelle fick höra att Åke och Anna-Stina Borg köpte båten på 1950-talet av en äldre man som påstod sig vara första ägare, och att båten då låg i Dianelunds båtklubb i Årsta. Borgs ska sedan ha haft Pierina kvar där under sin ägartid.
Men när efterforskningar gjordes 2004 i en medlemsmatrikel från Dianelunds BK 1948 – ett femtiotal medlemmar – hittades ingen tydlig referens till båten, och äldre medlemmar mindes den inte. Här blir slutsatsen tydlig: om man vill komma närmare ursprunget är det i många fall båten själv som bär det säkraste svaret.
Ägarlängd: tydligare från 1950-talet och framåt
Från 1950-talet är ägarlängden någorlunda känd:
- Åke och Anna-Stina Borg, ca 1952–58, Dianelunds båtklubb
- Nils Olsson – 881003, Örnsbergs båtklubb
- Eva Maria Palm och Lars Åke Andersson, Hägersten, ägare 881003–910316 (enligt länsstyrelsen)
- Gösta Magnus Skoglund, Johanneshov, ägare 910316–910417
- Jan Christer Appelberg, Hallstavik, ägare 910417–910828
- Dick Park, Skälby/Vaksala, ägare 910828–040610
- Per Erik Ennerling, Stockholm, ägare 040610–
Motorn: ett tydligt ankare i berättelsen
År 1954 köpte och installerade Borgs en Solo-motor – och den är fortfarande i bruk. Till detta finns en konkret källa: en ordersedel från Bröderna Skoogs Motorfabrik i Borlänge. Motorn blir därmed ett ovanligt stabilt ankare i Pierinas historia, en punkt där berättelsen blir både teknisk och personlig.
När Anna-Stina Borg (född 1924) sommaren 2004 återförenades med Pierina blev det ett slags cirkelslut: ett tidigare ägarled som fick se båten igen – nu i händerna på någon som dokumenterade, vårdade och försökte förstå.
Ett långt arbete i små steg
Sedan 2004 har Pelle arbetat med Pierina och dokumenterat varje steg. Arbetet är typiskt för levande kulturarv: inte ett enda “projekt”, utan en serie vårdinsatser som tillsammans håller båten i bruk och nära sin ursprungliga idé.
Några nedslag i arbetet:
- 2004: renskrapning däck; nytt kapell (Ekroths kapellmakeri, Erstagatan).
- 2005: omlindning av magnet; renovering botten; grundning med blymönja på rå bas och slutstrykning med järnmönja på kokt bas. En bordsbit midskepps på styrbord sida byttes på grund av skadad lask, liksom 1,5 meter slitköl under motorn. Arbetet utfördes av Birger Nöre.
- 2006: renovering av samtliga durkar i sittbrunnen.
- 2007: reparation av skadat bord (Didrik Rudling)
- 2008: ca 1,5 m ny relingslist midskepps styrbord.
- 2009: skada vid boj i Tallholmen, Långtarmen – styrbord akter sargad (bordsida och akterspegel).
- 2010: skadan reparerad (Niklas Bengtsson, Yachtvarvet, Skurusundet); byte av avbärarlist/relingslister runt aktern; blästring och mönjning av skädda och stödlagerbock.
- 2011: reparation av äldre rötskada i skarndäck/översta bordet styrbord (Niklas Bengtson); arbete med att återställa beslag och nytillverka detaljer efter äldre förlagor; plan för ny babordstank i syrafast stål för att kunna alternera bensin/fotogen.
- 2017: En rostfri bensintank installeras på sin gamla plats i babords sidoskåp.
- 2019: Fördäcket restaureras återigen. Många skråspikar lyser igenom originaldäcket.
- 2023: Nya “lavoarvred” till sittbrunnens sju luckor tillverkas slutligen av Oskar Enge Mikroteknik, efter många turer under tio års tid med olika gjuterier och andra firmor.
Parallellt fortsätter forskningen. Förr eller senare dyker ofta den där pusselbiten upp: ett foto, en notis, en ritning, en detalj som någon känner igen.
Pierina som pågående pussel
Pierina är i dag mer än en ruffad motorbåt i trä. Hon är en pågående undersökning – en artefakt som bär spår av epok, hantverk och brukande. Kanske pekar flera detaljer mot C.G. Pettersson. Kanske leder CFU-markeringen vidare. Kanske finns en ritning i ett arkiv som ännu inte öppnats, eller ett gammalt foto i en låda som någon glömt.
Tills dess fortsätter Pelle att göra det han redan gör: hålla båten flytande, varsamt återställa och samtidigt lyssna efter vad Pierina försöker säga.
/Martin Prieto Beaulieu
Faktaruta: Pierina
- Namn: Pierina
- Konstruktör: ej fastställd, men flera detaljer pekar mot C.G. Pettersson
- Varv: okänt
- Byggår: sannolikt före 1914
- Hemmahamn: Heleneborgs Båtklubb, Stockholm
- Längd över allt (LÖA): 8,10 meter
- Bredd över allt (BÖA): 1,70 meter
- Längd i vattenlinjen (LVL): ca 7,75 meter
- Skrovmaterial: skrov i furu, överbyggnad i mahogny
- Motor: Solo H102
Tillv.nr: F 155474 (F = juni, 15:e, 1954, nr 74). Fotogencylinderlock med Solobackslag och Solo-dubbelförgasare. Bosch impulsmagnet R (se bilaga). - Effekt: ca 10–12 hk vid 1000 v/m
- Maxvarv: ca 1400–1600 v/m
- Propeller: trebladig brons 14” x 12½”, LH
- Bränsle: bensin eller fotogen
- Tank: 53 liter i koppartank
- Fart: ca 7,5 knop vid 1000 v/m
- Förbrukning: ca 0,6 l/distansminut vid 1000 v/m
- Övrigt: Heleneborgs Båtklubb – Båtarna
