Nyheter

Hon blev C.G. Petterssons sista stora motorkryssare – en magnifik yacht som samlade mycket av den modernaste teknik som stod till buds vid slutet av 1930-talet. Hon korsade Östersjön, vann Pavillon d’Or och räknades redan i sin samtid till Petterssons främsta verk. I dag ligger Jagaren, senare Madame X, vid Hjälmare Docka och förfaller. Mitt under C.G. Petterssons 150-årsjubileum håller ett stycke svensk båthistoria av allt att döma på att försvinna framför våra ögon. Frågan är inte bara hur det kunde gå så långt. Frågan är också varför vi tycks vara så maktlösa när det händer.

Ibland måste man se en båt med egna ögon.

Jag har sett många gamla båtar i dåligt skick. Jag har sett renoveringsobjekt som vid första anblicken förefallit hopplösa men som senare fått nytt liv. Jag har också sett båtar där tiden till slut har hunnit ikapp både ägare och drömmar.

Men mötet med Jagaren vid Hjälmare Docka är annorlunda.

Här ligger en av C.G. Petterssons största konstruktioner: en drygt 24 meter lång lustyacht i stål, byggd vid Ekensbergs varv i Stockholm och sjösatt våren 1939. En båt som finns beskriven både i den samtida båttidningen Segel och Motor och i litteraturen om Pettersson. En båt som en gång representerade det yppersta inom svenskt lustbåtsbyggande.

Nu återstår frågan om hon över huvud taget går att rädda.

Petterssons sista stora motorkryssare

Historien börjar på ett helt annat sätt.

År 1938 ritade C.G. Pettersson den stora lustyachten åt direktören Clas Groschinsky. Året därpå sjösattes hon vid Ekensbergs varv.

Jagaren kom att bli Petterssons sista stora motorkryssare. På många sätt kan hon ses som kulmen på flera decenniers arbete med stora, eleganta och sjövärdiga motorbåtar. Här förenades Petterssons känsla för linjer och funktion med samtidens avancerade teknik och en komfortnivå långt över det vanliga.

Med sina omkring 24,5 meter, en bredd på närmare fem meter och ett deplacement på omkring 50 ton hörde Jagaren till de riktigt stora Petterssonbåtarna. Skrovet byggdes i stål och framdrivningen sköttes ursprungligen av en fyrcylindrig tvåtakts Atlas Polar-diesel på 200 hästkrafter vid 550 varv. Enligt samtida uppgifter gav den det 50 ton tunga fartyget en fart på 11,6 knop.

Men det var inte bara storleken och maskineriet som gjorde Jagaren extraordinär.

Hon byggdes som en modern motorkryssare i ordets verkliga mening. Ombord fanns tekniska lösningar och bekvämligheter som måste ha framstått som närmast futuristiska i slutet av 1930-talet.

I Gunnar Fritz-Crones och Åsa Arnö-Fritz-Crones bok C G Pettersson – legendarisk båtkonstruktör, utgiven av Sjöhistoriska museet 2003, återges uppgifter från Segel och Motor. Där beskrivs salonger, matsal, navigationsrum, sovhytter, toaletter och dusch, en särskild damsalong, polerad mahogny och gardiner i rostfärgat siden.

Ombord skulle dessutom installeras ett internt telefonsystem med elva telefonapparater.

Till och med pentryts förråd specificerades. Där skulle bland annat finnas plats för 75 pilsner, 50 bubbelvatten och 75 tomglas.

Det säger något om vilken sorts fartyg Jagaren var.

Det här var inte bara ett transportmedel för skärgården. Det var ett flytande hem byggt för långa resor och ett liv ombord på en nivå som få kunde unna sig – och samtidigt en uppvisning i vad svensk båtkonstruktion och varvsindustri förmådde vid tiden.

En sommar före katastrofen

Tidpunkten för sjösättningen kunde knappast ha varit mer dramatisk.

Sommaren 1939 gjorde Jagaren längre kryssningar i Östersjön. Segel och Motor konstaterade i augusti samma år att yachten hade visat sig vara en utomordentlig sjöbåt och ett komfortabelt hem för de ombordvarande.

Sedan förändrades världen.

Några veckor senare bröt andra världskriget ut.

Gunnar och Åsa Fritz-Crone konstaterar lakoniskt att direktör Groschinsky därför inte fick särskilt lång tid att ”leka med sin dyrbara leksak”.

Men Jagaren överlevde kriget.

Och efter kriget skulle hon återigen göra avtryck.

Segrare i Pavillon d’Or

År 1951 deltog Jagaren i tävlingen om den prestigefyllda Pavillon d’Or.

Hon vann.

Resultatet blev 873,6 distansminuter och dessutom pris för bäst förda loggbok. Ombord fanns bland andra ägarens son Hans Groschinsky, Niels van Rijswijk samt Per-Olof Hirsch och hans far.

Jagaren var alltså inte bara en stor och exklusiv lustyacht. Hon användes till det hon hade byggts för: långa färder till sjöss.

Två år senare inträffade något som ytterligare visar vilken ställning båten hade.

När C.G. Pettersson avled 1953 skrev båtkonstruktören och Petterssons tidigare kollega Ruben Östlund en nekrolog i tidskriften Till Rors. När Östlund skulle sammanfatta Petterssons gärning lyfte han särskilt fram tre av hans stora och internationellt kända motoryachter: Lillian II, Stella Marina och Jagaren.

Jagaren var alltså inte en båt vars betydelse har konstruerats i efterhand. Redan när Petterssons livsverk summerades av en yrkeskollega räknades hon till hans främsta skapelser.

Drygt sjuttio år senare har de tre fått helt olika öden. Lillian II – numera Lilian af Stockholm – är tillbaka i Sverige och bevarad. Stella Marina försvann utomlands och hennes slutliga öde är osäkert. Jagaren finns fortfarande kvar i Sverige – men riskerar nu att gå förlorad.

Från Jagaren till Madame X

År 1952 köptes Jagaren av Franklin August Eck i Göteborg. Därmed inleddes ett nytt och långt kapitel i båtens historia. Två år senare genomgick hon en omfattande ombyggnad vid ett varv på Marstrand. Fartyget förlängdes till 25,8 meter, en ny styrhytt och däckssalong tillkom och den ursprungliga Atlas Polar-motorn ersattes med två sexcylindriga Detroit tvåtaktsdieslar. I samband med denna period fick hon också namnet Madame X.

Båten stannade hos familjen Eck fram till 1978 och blev under dessa år en välkänd yacht på Västkusten. Det vittnar bland annat en artikel i GT om, publicerad under rubriken ”Madame X – flytande lyxvilla i Kullavik”.

Vid någon senare tidpunkt på 1980-talet drabbades hon av brand vid ett varv i Gåshaga på Lidingö. Hela däckssalongen och större delen av styrhytten förstördes.

När Fritz-Crone och Arnö-Fritz-Crone skrev om henne inför sin bok från 2003 avslutade de berättelsen med orden:

”Jagaren finns ännu i behåll, under renovering efter brand.”

Drygt två decennier senare får den meningen en närmast smärtsam klang.

I MYS-arkivet finns hon registrerad under det namnet, fortfarande med Pettersson som konstruktör, Ekensbergs varv som byggare och 1939 som byggnadsår.

Trots brand, ombyggnader och ett långt liv fanns alltså fortfarande en fysisk länk tillbaka till den stora lustyacht som lämnade Ekensbergs varv våren 1939.

Ett sista räddningsfönster

Ännu 2022 fanns en möjlighet att rädda henne.

Tidningen Praktisk Båtägare uppmärksammade då en Blocket-annons med rubriken ”Lustjakt med renoveringsbehov bortskänkes”. Det var Jagaren som sökte en ny ägare.

Vid det laget var mycket redan förlorat. Säljaren beskrev henne som ett tomt skrov helt utan inredning. Men de två maskinerna fungerade fortfarande. Jagaren låg i sjön och kunde köras, och säljaren erbjöd sig till och med att hjälpa till att köra henne till en ny plats i Stockholms- och Södertäljeområdet.

Någon köpeskilling krävdes inte. Jagaren bortskänktes.

Samtidigt gjorde säljaren ingen hemlighet av vad en ny ägare gav sig in på. Att få henne i skick var, skrev han, ”ett jättearbete”. Efter stora motgångar med tjuvar och vandaler och med stigande ålder hade han själv gett upp projektet.

Praktisk Båtägare konstaterade utifrån bilderna att Jagaren hade stora renoveringsbehov, men såg fortfarande en möjlighet: för rätt person kunde hon kanske vara ett drömprojekt.

Och så sent som 2024 kom Madame X till Hjälmare Docka för egen maskin.

Det är kanske den mest plågsamma uppgiften i hela historien.

För då fanns fortfarande en båt som kunde förflytta sig för egen kraft. Kanske fanns också fortfarande ett tidsfönster där ett räddningsprojekt hade varit möjligt.

Två år senare ser situationen helt annorlunda ut.

När drömmen blir ett fängelse

Det är lätt att bli arg när man ser en kulturhistoriskt värdefull båt förfalla.

Men bakom övergivna och havererade båtprojekt finns nästan alltid människor.

Sjukdom, ekonomi, familjeförhållanden, misslyckade renoveringar eller projekt som helt enkelt växer ägaren över huvudet. Och ibland något ännu svårare: oförmågan att släppa taget.

Den gamla båten representerar fortfarande drömmen om vad hon skulle kunna bli.

Därför är det viktigt att skilja mellan människan och problemet. Det är inte min avsikt att döma en enskild ägare. Vi känner sällan hela historien bakom ett havererat projekt.

Men det får inte hindra oss från att ställa den större och betydligt obekvämare frågan:

Finns det en punkt där en historiskt betydelsefull båt inte längre bara är en privat angelägenhet?

Vem skyddar båten?

Om en kulturhistoriskt värdefull byggnad hotas eller vanvårdas finns det under vissa förutsättningar lagstiftning och myndigheter som kan agera för att skydda kulturvärden.

För historiska fritidsbåtar ser situationen annorlunda ut.

Äganderätten väger tungt. En förening, ett museum eller en grupp entusiaster kan inte bara ta hand om en båt därför att man anser att den är kulturhistoriskt värdefull.

• Man kan vädja.
• Man kan erbjuda hjälp.
• Man kan försöka köpa båten.

Men om ägaren inte vill sälja eller överlåta den är möjligheterna begränsade.

Och medan människor diskuterar fortsätter vatten, frost, rost och tid sitt arbete.

Det är här Jagaren blir större än berättelsen om ett enskilt fartyg.

Vad krävs egentligen för att vi ska kunna rädda ett hotat flytande kulturarv innan det är för sent? Ett underverk?

När förfallet drabbar fler

Förfallet stannar dessutom inte vid relingen.

En stor båt som inte längre kan tas om hand upptar plats, kräver tillsyn och kan innebära både kostnader och risker för den miljö där den ligger. När sådana kostnader hamnar hos ett varv, en förening eller andra båtägare blir det som från början var en privat angelägenhet också ett problem för det omgivande båtlivet.

Vid Hjälmare Docka handlar det därför inte enbart om Jagaren. Ett stort fartyg som blir liggande och successivt försämras påverkar den verksamhet och den kulturhistoriska miljö som omger henne. Kostnader måste bäras av någon och resurser som annars hade kunnat användas för att vårda andra båtar riskerar att bindas upp.

I Jagaren blir flera frågor synliga samtidigt: äganderätt, ansvar, ekonomi, säkerhet och kulturmiljövård.

Och ytterst frågan om vem som ska bära ansvaret när ingen längre kan eller vill ta hand om ett stort historiskt fartyg.

Byggd några kilometer härifrån

När jag skriver dessa rader befinner jag mig inte långt från platsen där Jagaren en gång byggdes.

Ekensbergs varv låg vid Mälaren i Gröndal och var under ett sekel en viktig del av Stockholms varvsindustri.

Varvets historia har nyligen uppmärksammats i Ibb Jessens och Rickard Sahlstens bok Ekensbergs varv – Skeppsbyggarna vid Mälaren. I den kronologiska genomgången av varvets verksamhet återfinns Jagaren under 1939, tillsammans med en notis ur Dagens Nyheter den 4 maj samma år med rubriken ”Pampig motorkryssare” och varvets ritning för nybygge 176.

I bokens kapitel om fartygsbyggen ägnas dessutom fyra sidor åt Jagaren och hennes historia.

1939 lämnade alltså en nybyggd lustyacht varvet. C.G. Pettersson hade ritat henne. Svenska varvsarbetare hade byggt henne. Ombord fanns mahogny, siden, salonger, avancerad maskinteknik och elva telefonapparater.

Framför henne låg ett långt liv som skulle innehålla krig, Östersjökryssningar, seger i Pavillon d’Or, ombyggnader, brand och nya ägare.

Åttiosju år senare ligger samma skrov vid Hjälmarens strand.

Ett kulturarv i farozonen

Det finns en närmast tragikomisk symbolik i tidpunkten.

Just 2026 firar vi 150-årsminnet av C.G. Petterssons födelse. Under året berättar vi om hans båtar, visar fotografier och ritningar, ordnar utställningar och påminner om betydelsen av en konstruktör vars arbete kom att prägla svenskt fritidsbåtsliv.

Samtidigt håller hans sista stora motorkryssare, en båt som redan av hans samtid räknades till hans främsta verk, av allt att döma på att gå förlorad.

Och sammanträffandet slutar inte där.

Den 11–13 september arrangeras Kulturarvsdagen 2026. Årets tema är ”Kulturarv – värt att värna!”. Fokus ligger på kulturarv i farozonen – föremål, byggnader, platser och traditioner runt om i landet som är värda att rädda, bevara och vårda men som är hotade eller på väg att försvinna.

Det är svårt att föreställa sig ett mer konkret exempel än Jagaren.

Här handlar det inte om ett kulturarv som kanske kan hotas någon gång i framtiden.

Det händer framför våra ögon.

Vi kan fortfarande gå fram till henne, ta på stålet och identifiera skrovet som C.G. Pettersson ritade och varvsarbetarna vid Ekensbergs varv byggde 1939.

Men frågan är hur länge till.

Om Jagaren inte är ett kulturarv värt att värna – vad är då det?

När blir det för sent?

Kanske är därför Jagaren en av de viktigaste båtarna att berätta om under C.G. Petterssons jubileumsår.

Inte därför att hon är den bäst bevarade.

Inte därför att hennes mahogny fortfarande glänser eller därför att hennes gamla Atlas Polar fortfarande dunkar fram genom Mälaren.

Utan därför att hon visar vad som händer när vi inte lyckas bevara.

Det flytande kulturarvet kan inte enbart bestå av fotografier, ritningar, museiföremål och berättelser om båtar som en gång fanns. Det måste också finnas förutsättningar att bevara de båtar som fortfarande finns kvar.

Jagaren kanske redan har passerat den punkt där en rimlig räddning är möjlig. Det får en sakkunnig bedömning avgöra.

Men om så är fallet återstår åtminstone en skyldighet:

att förstå varför det blev så – och se till att nästa båt inte behöver gå samma väg.

/Martin Prieto Beaulieu

(Denna artikel publiceras även i Veteranbåten Nr 3 2026, medlemstidning för Museiföreningen Sveriges Fritidsbåtar (MSF), även kallad Veteranbåtsföreningen.)

Fakta: M/Y Jagaren

• Konstruktör: C.G. Pettersson
• Beställare: Clas Groschinsky
• Ritad: 1938
• Byggd: 1939
• Varv: Ekensbergs varv, Stockholm
• Typ: Motorkryssare/lustyacht
• Skrov: Stål
• Längd: ursprungligen 24,0–24,5 m; förlängd till 25,8 m vid ombyggnaden 1954
• Bredd: 4,76 m
• Deplacement: cirka 50 ton
• Originalmotor: Atlas Polar-diesel, 200 hk
• Senare motorer: 2 x Detroit tvåtaktsdiesel, installerade 1954
• Särskilt: C.G. Petterssons sista stora motorkryssare
• Merit: Vinnare av Pavillon d’Or 1951
• Senare namn: Madame X
• Status 2026: Kraftigt förfallen vid Hjälmare Docka
• Övrigt: Registrerad i MYS-arkivet 2012